Okategoriserade

Semester, Libanon och fattigdom

Jag sitter i min sommarstuga och funderar på veckan som gick. På semestern går man ner i varv och hänger inte riktigt med på allt som händer i världen, speciellt som jag inte har tv.
Jag har uppfattat att Israel anfaller Libanon och att det var en demonstration i Uppsala. Otroligt positivt att 600 människor, mitt under den mest intensiva semestermånaden, samlas för att demonstrera mot Israels attack. Eftersom jag är hänvisad till Upsala Nya Tidnings nätupplaga förmodar jag att arrangörerna räknade med närmare 1 000 deltagare, de officiella siffrorna brukar alltid lika långt under dem man själv kommer fram till.

Det man alltid kan hoppas på att det här är väckarklockan som gör att Israel förlorar sitt stöd, att det är här är droppen som fått bägaren att rinna över. Även för USA och andra nationer som ger Israel sitt aktiva eller tysta stöd.

I Aftonbladet idag skriver läkaren Henry Ascher, vars föräldrar överlevde förintelsen, en artikel där han bl.a. frågar “På vilket sätt skiljer sig mina släktingars lidande från människornas lidande i Gaza och Libanon?” Jag skulle kunna bygga hela denna krönika på citat från artikeln men väljer istället att länka till den. HÄR!

Istället ska jag återgå till betraktelsen över semester.

Ibland tänker jag på vilken tur jag har som har möjlighet att ha sommarstuga (byggd av en släkting på 50-talet). Enligt en undersökning bland LO-medlemmar har en halv miljon inte råd med semester. En halv miljon LO-medlemmar tillbringar sin semester hemma utan att göra något speciellt. De har inte råd att resa någonstans, de har ingen sommarstuga, husvagn eller dylikt och känner inte heller någon som de kan hälsa på. Till denna halva miljon kommer också ev. respektive med annan fackanslutning, deras barn, alla de som inte är medlemmar i LO, de som inte ens har haft ett jobb och kunnat gå med i facket eller som är medlemmar i andra fackförbund och så deras barn. Jag vågar inte ens tänka på hur många människor det egentligen handlar om.

Väldigt många människor är det som inte har råd att göra något på semestern och jag är övertygad om att det huvudsakligen är barnfamiljer. När jag var liten var min mamma ensamstående och fattig. Semestern tillbringade hon på sitt sommarjobb. Jag tillbringade somrarna omväxlade hos den släkting som byggde sommarstugan, som jag nu fått överta, och mina morföräldrar. Vår fattigdom blev min barndoms sommarlycka. Bara sol och bad hela sommaren lång hos släktingar på landet.

Jag tycker synd om alla de barn som inte får uppleva en svensk sommar, sol, bad och bekymmerslöshet. Det borde vara alla barns rättighet. Vi kan ordna aktiviteter i stan, t.ex. kraftigt sänka sommarpriset på Fyrishov som vi gjort i sommar, vi kan ordna badbussar eller ordna särskilda aktiviteter som kollo men det ändrar inte fakta, en halv miljon av LO:s medlemmar har inte råd att göra något på semestern. Vi måste vända trenden med den ökande fattigdomen och de växande klassklyftorna i Sverige.

Ilona Szatmari Waldau

Skriv en kommentar