Akademiska sjukhuset har gått med drygt 1, 7 miljarder kronor i underskott de senaste tio åren. I genomsnitt minus 173 miljoner kronor per år, som minst med minus 24 miljoner och som mest med minus 346 miljoner. Detta trots att det genomförts stora och omfattande sparpaket genom åren. Även tidigare finns en historia med ständiga underskott men de har blivit betydligt större under de senaste åren.
De som hävdar att underskotten på Akademiska enbart beror på dålig styrning och skyller på tidigare sjukhusledningar, bör nog tänka om. Det finns andra förvaltningar inom landstinget som har eller har haft större underskott i förhållande till omsättningen än Akademiska sjukhuset men det uppmärksammas sällan. Det finns all anledning att ställa frågan om sjukhuset verkligen får fullt betalt för sitt uppdrag.
Vänsterpartiet menar att sjukhuset under lång tid varit underfinansierat. Det är en komplex och komplicerad verksamhet som ska ligga i framkant när det gäller forskning och som ska ta till sig nya läkemedel och behandlingsmetoder. Vård på universitetssjukhus är dyrare än på läns- eller regionsjukhus. De uppräkningar som gjorts har inte tagit tillräcklig hänsyn till de faktiska kostnadsökningarna, eller till att befolkningen ökar och blir allt äldre och framför allt inte till de faktiska vårdbehoven och de långa vårdköerna.
Personalkostnaden är den enskilt största utgiftsposten och sparpaket syftar därför ofta till minskade personalkostnader. Visst finns det anledning att se över bemanningar och att rätt kompetenser används för rätt arbetsuppgifter, men sammantaget är arbetsbelastningen hög för stora delar av vårdpersonalen och vi ser en ökad sjukfrånvaro. Bristen på vårdpersonal slår igenom med stängda vårdplatser vilket i sin tur leder till längre vårdköer och uteblivna intäkter från riks- och regionvård. Det skulle behövas en höjd grundbemanning för att förbättra arbetssituationen men också för att bättre klara tillfälliga belastningar och för att minska behovet av inhyrd personal eller övertidstimmar. Med en höjd grundbemanning kan sommaren planeras så att fler kan få en behövlig semester i lugn och ro. Men, en ökad bemanning kostar pengar.
Det finns saker att göra för att använda pengarna bättre och för att skapa bättre flöden i vården och sådana arbeten pågår. Genom nya behandlingsmetoder och nya läkemedel och genom att ta tillvara personalens kunskap och idéer kan verksamheter effektiviseras. Även Vänsterpartiet har i sitt budgetförslag effektiviseringskrav men grunden för att klara det är rätt uppräkningar och rätt betalt för sitt uppdrag.
Situationen för innevarande år är bekymmersam. Av underskottet på 233 miljoner från föregående år ska 133 hämtas hem under året och resterande 100 nästa år. Ett effektiviseringskrav på 0,75 procent av landstingsanslaget läggs ovanpå det vilket motsvarar ca 40 miljoner. Internt på sjukhuset läggs en generell besparing på tre procent för att klara budgeten, en budget som ändå slutar på minus 100 miljoner. Budgeten bygger på en verksamhet med en vårdproduktion på samma nivå som föregående år och året före det. Detta trots att befolkningen ökar och vårdköerna växer.
Vänsterpartiet vill mer än att bara ha ekonomi i balans. Vi vill öka resurserna för mer vård så att väntetiderna och antal väntande för besök och behandling kan minska och inte som i dagsläget öka. Landstinget behöver satsa på mer vårdpersonal och bättre arbetsmiljö. Bristen på personal är den stora utmaningen de kommande åren.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill att landstingsfullmäktige godkänner att sjukhuset går med 100 miljoner i underskott och därmed fortsätta med stora besparingar under två år. Vänsterpartiet vill i stället lägga de 100 miljonerna som tillskott till sjukhuset. Det löser inte Akademiska sjukhusets alla problem men ger förutsättningar att arbeta långsiktigt för att förbättra för patienter och personal och för att få ett slut på de ständiga besparingarna.
Sören Bergqvist
Landstingsråd (V) och ledamot i sjukhusstyrelsen Viktor Waldau
ersättare (V) i sjukhusstyrelsen
Nooshi Dadgostar, bostadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
Bostadsbristen är ett samhällsproblem som kräver lösningar som möter de stora behov av byggande som vi har idag.
– Vi vill se en bostadspolitik som är inriktad på att unga människor ska kunna flytta hemifrån när de vill, där boendekostnaderna passar vanliga plånböcker och där våra orter inte delas upp i fattiga och rika områden, säger Nooshi Dadgostar, bostadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
Det politiska ansvarstagandet för att bygga hem åt alla har sviktat de senaste åren. Marknaden har inte kommit närheten av att kunna bygga för vanliga löntagare, utan ägnat sig åt att bygga för höginkomsttagare.
Efterfrågan på hyresrätt med överkomliga hyror har ökat markant de senaste åren. Vänsterpartiet presenterar därför idag en modell för ett kraftigt ökat byggande av hyresrätter. Det skulle möjliggöra 50 000 nya hyresrätter per år.
Enligt förslaget staten ska ta över delar av risken för hyresrättens finansiering genom att erbjuda topplån som ersätter större delen av det egna kapitalet. Med statligt utfärdat topplån på 25 procent av investeringen återstår 5 proceng för investeraren att skjuta till. Resterande 70 procent ska som idag finansieras av banksektorn.
Eftersom bostadsbehovet är så stort idag kommer riskvilligt kapital att bilda flaskhals och hålla tillbaka nyproduktionen. När det som idag är den privata eller allmännyttiga investeraren som ska tillhandahålla det egna kapitalet för investeringen sätts en begränsning på antalet hyresrätter som kan byggas. Finansieringsvillkoren för hyresrätten är dessutom missgynnad i förhållande till andra upplåtelseformer.
– För att pressa ner hushållens skuldsättning, utjämna de finansiella orättvisorna och få fram stora volymer av bostäder krävs därför att staten går in med gynnsamma lån. Dagens låga ränteläge innebär en historisk möjlighet att stimulera nyproduktion av bostäder. Det är en chans vi inte har råd att försumma, säger Nooshi Dadgostar.
Låt 2016 bli året då vi i stället för att sätta press på flyktingarna, sätter press på EU genom att hålla inne medlemsavgiften, skriver Jonas Sjöstedt i Expressen
På ett sätt har Sverige under hösten visat sig från sin bästa sida. Tusentals frivilliga kunde inte sitta hemma längre när flyktingarna kom utan valde i stället att hjälpa till. Personal i socialtjänst och på Migrationsverket, lärare, poliser och kommuntjänstemän har med uppfinningsrikedom och en övertygelse om att det går, tagit sig an och löst svåra situationer, skriver Jonas Sjöstedt.
Men i rikspolitiken har det sett annorlunda ut. Många politiker har målat upp undergångsscenarier och spelat på oro och obehagliga strömningar. Politiker som inför varje situation svarar med hårdast möjliga budskap bryr sig mer om hur de själva framstår än om verkligheten.
Låt 2016 å bli året då vi i stället för att sätta press på flyktingarna, sätter press på EU genom att hålla inne medlemsavgiften. Att vi i stället för att möta människor som kommer hit med ökad otrygghet, möter dem med stora investeringar i utbildning, välfärd och bostadsbyggande.
Vi kan bygga ett jämlikare, bättre och säkrare samhälle. Men då krävs mer fokus på att lösa faktiska problem och mindre på att skicka politiska signaler.
