Jag citerar Maria ” Jag umgås inte med några svenskar, enda kontakten med svenskar är myndighetspersoner, nu klarar jag mig själv, men jag är rädd för att inte kunna klara mig själv när jag blir ännu äldre”

År 1970 fanns i Sverige omkring 35 000 personer över 65 år som var födda i ett annat land. År 1996 var antalet 110 000 och prognosen för år 2010 är att nästan 220 000 personer över 65 år kommer att vara utrikes födda.
Att de äldre invandrarna finns och kommer att finnas som brukare i den svenska äldreomsorgen är något jag är bekymrad över. Deras inträde på vård och omsorgsarenan har på senare år börjat ses som ett problematisk förhållande som framför krav på lösningar och som väldigt få vill prata om.
Genom språksvårigheter och kulturella skillnader kan det uppstå situationer som kan vara obekväma och svårlösta både för den enskilde äldre personen och för den som är omsorgsgivaren. Men det finns lösningar!

Jag har under veckan haft kontakt med det nya ”Träffpunkten för äldre spansktalande” i Uppsala, som träffades på ”Bokis” för andra gången och samlade flera äldre som annars brukar sitta ensamma i sina lägenheter, aktiviteten var enkel men givande för de äldre och deras anhöriga, som anser viktigt att vi politiker måste utöka kunskapen och kännedom om de äldre invandrarnas situation i dagens samhälle. Det är nödvändigt att öka kunskaperna om deras vård och omsorg, för att finna former för hur dessa äldres behov ska tillfredsställas med hänsyn till kulturella olikheter.
Hur upplever de att komma till ett nytt land sent i livet och att stå inför sitt åldrande i en ny kultur, och vad betyder deras sociala nätverk för dem? Vilka funderingar har de inför framtiden?
De äldre invandrarna är oftast i en beroendeställning till både samhället och de anhöriga som finns omkring dem. Dels kan det vara de bristande språkkunskaperna och att de dessutom belastar sina anhöriga.
Maria är 78 år och kom till Sverige från Chile år 1977. Hon har en dotter. Idag lever hon ensam i en liten lägenhet. Hon kan inte förstå eller prata svenska, har inte kunnat jobba något i Sverige. Maria är mest orolig för att bli svår sjuk, kanske dement och inte kunna klara sig själv, då skulle hon kunna hamna var som helst och det skämmer henne, att inte kunna påverka själv sin egen situation.
Men hennes ljus i framtiden är om hon fick välja boendeform själv så skulle hon helst vilja bo med andra spansktalande äldre. Då skulle hon känna sig mycket gladare, friskare och på det boende skulle hon kunna tala och aldrig mer behöva vara tyst.

De flesta äldre som fanns i Träffpunkten beskrev en tomhetskänsla och en hopplöshet över sin situation. De såg inte själva någon ljusning för framtiden. De beskrev en rädsla över att bli mycket gammal och att dö i ett främmande land, dessutom ensam och isolerad.

Är den livskvalité vi vill ge våra äldre invandrare i kommunen? Att inte ha något hopp inför sin framtida ålderdom i Sverige.
De invandrare som kommit sent i livet till Sverige och är uppväxta i en annan miljö med andra kulturella förutsättningar kan antas ha det svårare att acklimatisera sig till det svenska samhället. De flesta av dessa äldre i Sverige har varit tvungna att lämna sitt hemland.
De har flyttat från något och inte till något!
Det är konstaterat att de äldre invandrarnas hälsa är sämre än de inrikes födda och beror framförallt på att individen berövas sitt sociala sammanhang, känslan av förlorad identitet. Att inte känna tillhörighet i ett socialt sammanhang i det svenska samhället ökar känslan av otillfredsställelse.

Vänskap och språket visar sig vara av stor betydelse för de äldre, att kunna berätta om det som sitter innerst inne, att kunna hantera känslan av ensamhet och isolering, och på så sätt behålla sin identitet.
Vänsterpartiet kan också agera för ökad kunskap i kommunen och jobba för att ge en ljusning i framtiden för de äldre invandrarna. Frågor som vård och omsorg berör äldrepolitikens område och integrationspolitikens område, där delaktigheten ska lyftas fram för de, att äldre invandrare ska kunna leva ett aktivt liv och även kunna ha inflyttande och rättigheter över sin vardag och i sitt val av boendeform. Kommunikationssvårigheterna i äldreomsorgen, ska kunna lösas genom tvåspråklig personal eller integrerad modersmål i äldreboende (boende med flera med samma språk) som skulle innebära en förbättrad hälsa för just de äldre, en värdig ålderdom och en högre förståelse i hur kulturen påverkar vårt sätt att tolka omgivningen och att kulturen präglar vårt sätt att se på hälsa, sjukdom och döden.

”Min mor är också rädd”
Jeanette Escanilla

Uppdaterades: 27 mar 2006