Jag hoppas julen – trots snöbristen fram till julafton – givit er lite ljus och glädje denna mörka tid på året.

Vi är vänsterpartister. Alla har vi haft mer eller mindre olika skäl till att välja just detta parti. Det finns ett flertal länder och religioner representerade i vårt parti. Liksom olika åldersgrupper, yrkesgrupper, livserfarenheter och åsikter. Men något har vi gemensamt, som binder oss samman trots alla olikheter – visionen om hur ett demokratiskt, solidariskt och jämställt samhälle ska se ut.

Att vägen till ett sådant samhäller är lång, svår och full av jämkande och kompromissande, det vet vi. Precis som vi vet att vi driver en politik som skulle kunna göra detta samhälle till verklighet – om vi fick bestämma. Nu får vi inte det, men vi jobbar hårt allihop och har drivit igenom många bra saker under åren…

Nå, alltihop har lett mig till några små julfunderingar… demokrati, solidaritet, jämställdhet… Kamrater! Vi delar ideologi, politik, framtidsvisioner och ett litet bokcafé. Vi pratar mycket om feminism, könsmaktsordning, patriarkat… Så, kamrat, vem tar hand om det obetalda arbetet hemma i juletid (och övrig tid)?? Julstressen, julbaket, julhandeln, julmaten, barnen, släkten? Lever vi som vi lär, eller är jämställdhet och allt annat vi förespråkar något vi skrapar av på dörrmattan innan vi går in i vårt hem? Något som bara gäller på arbetsmarknad & arbetsplatser, lönesättningar och sjukvård? Eller tar vi vår politik och övertygelse med in?

Själv är jag singelmamma till tre pojkar som är 9, 10 & 14 år (och passar härmed på att be om ursäkt för missade möten, men ibland måste barnen komma först…). Trivs ganska bra med tillvaron, springer mellan grossistföretaget och Stadshuset. Mellan träningar och tävlingar (10-åringen är duktig i pingis). Lagar mat, bakar, tvättar, försöker städa emellanåt… Och har insett att det är ett jättejobb att lära grabbarna – som påverkas av kompisar – att även killar måste hjälpa till hemma.
Nu får de ta en hel del ansvar för sig själva, varandra och det vardagliga görat hemma. Jag är deras mamma, inte deras hushållerska. De ska växa upp utan att pådyvlas mina fördomar ( vi har alla fördomar, mer eller mindre medvetna. Tro mig! ), utan en negativ syn på t ex just detta med kön, lön, arbetsfördelning… men med en positiv människosyn, respekt för sig själva och andra, att kunna tänka kritiskt och en massa andra bra saker. Det är mitt ansvar. Jullovets aktuella ämne är att förklara att dammsugaren inte är ett uttalat kvinnligt redskap, utan att alla kan använda den…

Och när barnen ändå är på tapeten – en lite fundering över föräldraförsäkringen. Angriper vi från rätt håll? Är det verkligen så att vi ska knuffa in papporna i det obetalda arbetet? Genom att ”tvångsfördela” föräldraförsäkringen? Som – förutom att den ska få männen att ta mer ansvar – knuffar ut kvinnor i arbetslivet, till en inkomst som många gånger är avsevärt lägre än mannens? Och som kanske äventyrar hela familjens ekonomi?

Självklart ska ansvaret för barn & hem delas, tro inte att jag tycker annat! Men varför inte gå till anfall från andra hållet? Höj kvinnolönerna! En lägre lön p g a kön ska inte få bestämma vem som ska vara föräldraledig eller hemma med sjukt barn. Höj kvinnolönerna och låt kvinnor få valmöjligheten & friheten att kunna gå tillbaka till arbetet utan att riskera att rasera ekonomin. Ta bort det ekonomiska könsförtrycket. Se till att lågavlönade får en möjlighet att försörja en familj. Låt föräldraförsäkringen bli en jämställdhetsfråga med större politiskt tryck än ”bara” fördelningen av det obetalda arbetet.

Jahaja, det var lite funderingar i juletid. Det är julledigt för en del. Fler helgdagar dyker upp här och där innan vintermörkret sakta släpper sitt grepp och våren börjar antyda sin ankomst. Nu har tack och lov snön kommit, så mörkret är inte så tryckande. Barnen kan vara ute, röra på sig och få hälsans röda rosor på kinderna – eller som i vårt fall inne och tävla Karaoke med mamma tills hon är helt slut.

Men även under ledighet snurrar saker i huvudet, som envisa myggor ungefär.
Kamrater! Kampen går vidare! För hur det än är, så handlar det ju – bland mycket annat – om ett samhällsintresse, omtanke om sin nästa, att förändra och bearbeta orättvisor och förtryck… Och då gör det inte så mycket att man funderar lite även på en ledig dag.

Stor kram till er alla

Helena Karlsson
Politisk sekreterare

( & ensamstående mamma med två mycket sociala, roliga arbeten som hon inte har råd att vara borta ifrån…)

Uppdaterades: 26 dec 2005