Det är inte bara tårtor och champagne som utmärker Migrationsverket. Det uppvisar en cyniskhet som man häpnar inför trots att mycket otroligt har passerat under årens lopp.
Vad sägs om den tidigare fängslade, våldtagna grovt skändade kvinnan från Iran som inför sin rastlösa väntan på besked på sin ansökan om Ny Prövning fick beskedet ”att du får vara förberedd på avvisning”, trots att hon står på randen till självmord, vilket dokumenterats av sakkunnig läkare. I september 2005 fick hon inhibition ( upphävande av avvisningsbeslut) efter anmälan till Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg. Sedan dess har hennes så kallade ärende (det handlar faktiskt om ett människoliv) valsat hit och dit och ligger nu hos Migrationsverket.

Eller familjen från Kosovo, en ensam mamma med tre tonårssöner och en dotter, som nyligen greps av polis klockan sex på morgonen, för säkerhets skull kom tre polisbilar och en piketbil. Var de kriminella, hade de mördat ? Nej värre än så, de hade sökt asyl i Sverige. Ytterdörr och andra dörrar slogs sönder, vilket föranledde att bostadsbolaget sedan fick komma med nya dörrar och röja upp i lägenheten. Den äldste sonen hade veckan dessförinnan gift sig med flicka från samma hemland. Hon har uppehållstillstånd i Sverige. Till råga på all sorg hade brudens pappa avlidit av en hastigt påkommen sjukdom ett par dagar för tvångshämtningen. Migrationsverket brukar alltid berömma sig av att de anser att avvisningar ska gå lugnt och värdigt till, var detta ett undantagsfall? Åt de tårta den här gången?

För att inte tala om den fackföreningsaktive mannen från Etiopien, som varit torterad och fängslad två gånger i sitt hemland. Efter avslag från Migrationsverket och Utlänningsnämnden väntar han återigen på besked från Migrationsverket på Ny prövning, den ansökan lämnade han in i november 2005, men kön är lång. Under tiden har hans unga döttrar i Etiopien råkat mycket illa ut, de har blivit fängslade i skolan och bortförda under vidriga förhållanden. Rädda Barnen har för övrigt rapporterat om den osäkerhet som råder i etiopiska skolor och hur oskyldiga barn frihetsberövas och bestraffas helt godtyckligt. Nu är de flesta skolor i landet stängda. Ska vår vän beviljas uppehållstillstånd?

Vidare vill jag nämna den 60-årige torterade politikern från Bangladesh, som tillhör en minoritetsgrupp. Han väntar med fru och 20-årig dotter, dag för dag passerar som en evighet, sakta men säkert bryts de ner av den oerhörda ovissheten . Migrationsverket avslog deras ansökan. De kan bo i en annan del av landet, då är det ingen fara för dem!

Slutligen vill jag uppmana alla, att vi fortsätter kampen för mänskliga rättigheter för alla människor oavsett härkomst, religion och hudfärg! Kampen för amnesti för gömda och papperslösa måste fortsätta! Hade Vänsterpartiet fått igenom sina krav i riksdagen hade alla ovanstående haft en helt annan situation nu, men det bromsades av moderater och socialdemokrater i ett skamligt samförstånd.
Samt stort tack till våra flyktingkämpar i riksdagen Ulla Hoffmann och Kalle Larsson !!!

Ingeborg Sevastik
Östhammar
[email protected]

Vi behöver allas insats liten som stor för att stärka löntagarnas inflytande på arbetsmarknaden och bekämpa arbetslösheten!
Det är knappt fem månader kvar till valet. Vi, Vänsterpartiet i Uppsala Län, förbereder oss som bäst vi kan för att samtala med folket.
Att möta människor ansikte mot ansikte och livligt debattera är kanske den bästa metoden för att få kontakt med folk och få veta vilka problem de möter och vilka frågor de anser är viktiga för att klara vardagen. Vi behöver lägga kraft och energi för att möta så många människor som möjligt och öppet våga säga att vi vill ha och behöver deras röst för att förändra samhället.

Vårt parti är ett feministiskt och ett socialistiskt parti men vad betyder det konkret? Vad kan vi göra för dem som är arbetslösa, har dåliga arbetsvillkor, är hemlösa, söker asyl eller exploateras sexuellt? Hur förändrar vi samhället så att flera kan få det bättre? Tänk kamrater på att det fortfarande är det män som sitter i företagens styrelser och på andra höga poster, de har högre löner än kvinnor medan kvinnor både jobbar ute, utför merparten av hemarbetet och tar hand om barnen med andra ord de dubbelarbetar. Det måste vi ändra på!

Visst är det ett viktigt arbete som kvinnorna utför för samhällets utveckling men de belönas inte för det. Hur kan vi organisera arbetet så att kvinnojobben värderas högre, att arbetet finns i närområdet och arbetstiden förkortas till sex timmar? Kortare arbetstid skapar förutsättningar för jämställdhet i arbetslivet och i hemmet och ger fler människor möjlighet att gå från deltid till heltid och från arbetslöshet till ett arbete. En solidariskt finansierad offentlig sektor tillåter fler att ha ett arbete med en lön att leva på och erbjuder bättre arbetsvillkor och livsvillkor. Det måste vi kämpa för!

Vi har den senaste tiden fått se dramatiska händelser i Frankrike där ungdomar protesterat och kämpat för integration i samhället och för att arbetsvillkoren inte skall försämras för dem. Med glädje har vi mottagit nyheten att ungdomarnas protester har tvingat makthavarna att ta bort det impopulära lagförslaget och införa nya åtgärder för att skaffa arbete för ungdomar. Vi vet att i Sverige har centerpartiet ett förslag som försämrar för och diskriminerar ungdomar på arbetsmarknaden. Vi behöver verkligen kämpa för trygga ungdomsjobb och för att stärka alla anställdas inflytande på arbetsplatsen.

Ingen av oss kamrater kan ensam förändra samhället men mångas insatser för solidaritet och rättvisa kan sätta igång en revolution! Upp till kamp!

Ibland känns det som om allt krattande med orden är poänglöst rafsande efter vind. Intet är nytt, att de de statliga direktörerna tagit inspiration av de förtroliga ryggdunkargängen i Wallenbergsfären, visste man väl redan.
Att näringslivets direktörer funnit den ena påhittiga arrangemanget efter den andra för utöka avtal och pensioner, är redan gammalt. I USA är det en tradition med gamla anor, allt näringslivet finner där brukar etablera sig här med. Att israeler och palestinier har en omöjlig väg fram till fred är också känt. Utsugning och förtryck varje dag, de rika kämpar för att bli ännu rikare och allt exploateras till och förbi hållbarhetens gräns. Mänsklighetens alla tillkortakommanden blir evigt samma scener sedan historiens begynnelse. Inte ens nazismen dog ut med Hitler, utan hjärndöda skymningsvarelser rumsterar fortfarande omkring i apgäng och hotar människor till liv och lem. Nä, stryk det, aporna har inte gjort något ont… Kan man få känna viss leda över sakernas tillstånd?
I veckan kunde Vänsterpartisterna i riksdagen redovisa ett antal förbättringar ändå, de äldre ska få tio nya miljarder, nya bra klimatmål ska antas. Bra, men samtidigt kan man också konstatera att många barn och unga far illa att människohandlarna i Tyskland vädrar nya affärsmöjligheter med tillresande fotbollsfans. Ska man ständigt ta allting relativt? Relativt världen i övrigt är norden fortfarande en lycklig liten vrå. Vår samhällsordning och standard borgar för det. Tänk om arbetarrörelsen segrar och erfarenheter kunde exporteras? Att samhällen kan utvecklas via samtal och förhandlingar, via ömsesidig respekt och tillit? Att en byråkrati kan arbeta utan korruption och med verksamheten som mål. Att man måste ha öppenhet och kontrollmöjligheter för att inte makten ska låsa in sig och syssla med sin egen vinning. Allt detta och ett antal saker till tror jag nödvändiga fundament för att ens ha grundstenen till ett samhälle, som kan utvecklas förbi dagens kortsiktiga tillstånd. Den framtiden kan varje människa bli bärare av, vi väntar på ditt bidrag.

Seppo Laine

Jag citerar Maria ” Jag umgås inte med några svenskar, enda kontakten med svenskar är myndighetspersoner, nu klarar jag mig själv, men jag är rädd för att inte kunna klara mig själv när jag blir ännu äldre”

År 1970 fanns i Sverige omkring 35 000 personer över 65 år som var födda i ett annat land. År 1996 var antalet 110 000 och prognosen för år 2010 är att nästan 220 000 personer över 65 år kommer att vara utrikes födda.
Att de äldre invandrarna finns och kommer att finnas som brukare i den svenska äldreomsorgen är något jag är bekymrad över. Deras inträde på vård och omsorgsarenan har på senare år börjat ses som ett problematisk förhållande som framför krav på lösningar och som väldigt få vill prata om.
Genom språksvårigheter och kulturella skillnader kan det uppstå situationer som kan vara obekväma och svårlösta både för den enskilde äldre personen och för den som är omsorgsgivaren. Men det finns lösningar!

Jag har under veckan haft kontakt med det nya ”Träffpunkten för äldre spansktalande” i Uppsala, som träffades på ”Bokis” för andra gången och samlade flera äldre som annars brukar sitta ensamma i sina lägenheter, aktiviteten var enkel men givande för de äldre och deras anhöriga, som anser viktigt att vi politiker måste utöka kunskapen och kännedom om de äldre invandrarnas situation i dagens samhälle. Det är nödvändigt att öka kunskaperna om deras vård och omsorg, för att finna former för hur dessa äldres behov ska tillfredsställas med hänsyn till kulturella olikheter.
Hur upplever de att komma till ett nytt land sent i livet och att stå inför sitt åldrande i en ny kultur, och vad betyder deras sociala nätverk för dem? Vilka funderingar har de inför framtiden?
De äldre invandrarna är oftast i en beroendeställning till både samhället och de anhöriga som finns omkring dem. Dels kan det vara de bristande språkkunskaperna och att de dessutom belastar sina anhöriga.
Maria är 78 år och kom till Sverige från Chile år 1977. Hon har en dotter. Idag lever hon ensam i en liten lägenhet. Hon kan inte förstå eller prata svenska, har inte kunnat jobba något i Sverige. Maria är mest orolig för att bli svår sjuk, kanske dement och inte kunna klara sig själv, då skulle hon kunna hamna var som helst och det skämmer henne, att inte kunna påverka själv sin egen situation.
Men hennes ljus i framtiden är om hon fick välja boendeform själv så skulle hon helst vilja bo med andra spansktalande äldre. Då skulle hon känna sig mycket gladare, friskare och på det boende skulle hon kunna tala och aldrig mer behöva vara tyst.

De flesta äldre som fanns i Träffpunkten beskrev en tomhetskänsla och en hopplöshet över sin situation. De såg inte själva någon ljusning för framtiden. De beskrev en rädsla över att bli mycket gammal och att dö i ett främmande land, dessutom ensam och isolerad.

Är den livskvalité vi vill ge våra äldre invandrare i kommunen? Att inte ha något hopp inför sin framtida ålderdom i Sverige.
De invandrare som kommit sent i livet till Sverige och är uppväxta i en annan miljö med andra kulturella förutsättningar kan antas ha det svårare att acklimatisera sig till det svenska samhället. De flesta av dessa äldre i Sverige har varit tvungna att lämna sitt hemland.
De har flyttat från något och inte till något!
Det är konstaterat att de äldre invandrarnas hälsa är sämre än de inrikes födda och beror framförallt på att individen berövas sitt sociala sammanhang, känslan av förlorad identitet. Att inte känna tillhörighet i ett socialt sammanhang i det svenska samhället ökar känslan av otillfredsställelse.

Vänskap och språket visar sig vara av stor betydelse för de äldre, att kunna berätta om det som sitter innerst inne, att kunna hantera känslan av ensamhet och isolering, och på så sätt behålla sin identitet.
Vänsterpartiet kan också agera för ökad kunskap i kommunen och jobba för att ge en ljusning i framtiden för de äldre invandrarna. Frågor som vård och omsorg berör äldrepolitikens område och integrationspolitikens område, där delaktigheten ska lyftas fram för de, att äldre invandrare ska kunna leva ett aktivt liv och även kunna ha inflyttande och rättigheter över sin vardag och i sitt val av boendeform. Kommunikationssvårigheterna i äldreomsorgen, ska kunna lösas genom tvåspråklig personal eller integrerad modersmål i äldreboende (boende med flera med samma språk) som skulle innebära en förbättrad hälsa för just de äldre, en värdig ålderdom och en högre förståelse i hur kulturen påverkar vårt sätt att tolka omgivningen och att kulturen präglar vårt sätt att se på hälsa, sjukdom och döden.

”Min mor är också rädd”
Jeanette Escanilla

Omkring tjugo ombud valda från distriktets partiföreningar hade förtroendet att stödja eller kullkasta valberedningens förslag till kandidatlistor. Nu accepterade valkonferensen valberedningens förslag i det stora hela med några mindre justeringar.
Söndagen den 12 mars hade Vänsterpartiet Uppsala län sin val och årskonferens i Enköpings Folkets Hus.
Tjugotalet ombud och närvarande gäster, åhörare, styrelse upplevde en välarrangerad konferens (tack, Vänsterpartiet Enköping) med både siffror, tal och musik samt jordelig spis. Gjorda berättelser godkändes och föreslagna verksamhetsplaner fick en del tillägg. Camilla Sköld Jansson var gästande partistyrelseledamot.

Distriktsstyrelse Vänsterpartiet Uppsala län

Ordförande: Maria Fregidou-Malama, Uppsala

Ledamöter:
Elisabeth Rosengren, Tierp
Britta Dalved, Enköping
Mohammad Sabur, Östhammar
Hamedou Drammeh, Håbo
Börje Knapp, Skutskär
Helena Karlsson, Uppsala
Gun Britt Eriksson, Uppsala
Jacob Johnson, kassör, Uppsala

Ersättare
Christer Johansson, Knivsta
Karolin Lundström Uppsala

Riksdagslista för Vänsterpartiet Uppsala län

1. Jacob Johnson, geolog, Uppsala
2. Liza Boëthius, socionom, Uppsala
3. Tora Breitholtz, press och informations sekreterare, Uppsala
4. Mohammad Sabur, studerande, Östhammar
5, Sigrid Bergström, lärare, Skutskär
6. Lars Håkan Andersson, förskollärare, Uppsala
7. Britta Dalved, lärare, Fjärdhundra
8. Inger Björklund, förskolechef, Uppsala
9. Hamedou Drammeh, reparatör, Bålsta
10. Susanne Birgergård Pelling, sjuksköterska, Uppsala
11. Tarek Kasim, gymnasielärare, Uppsala
12. Eva Berglund, undersköterska, Tierp
13. Christer Johansson, ungdomskonsulent, Knivsta
14. Emma Wallrup, biolog, Uppsala
15. Leif Nilsson socialarbetare, Heby
16. Magnus Ahlkvist, systemutvecklare, Enköping
17. Aynur Beydogan, sjukpensionär, Uppsala
18. Kim Wahlman, studerande, Skutskär
19. Tekeste Negashe, historiker, Uppsala
20. Maire Lautakoski, pensionär, Runhällen
21. kKabir Chowdhury, socionom, Uppsala
22. Lisa Winberg, socionom, Örsundsbro
23. Jesper Wiklund, mentalskötare, Uppsala
24. Ingrid Burman, jur kand, Uppsala
25. Cecilia Staland, avdelningschef, Uppsala
26. Ingemar Wärnegren, enhetschef, Uppsala
27. Gunilla Lundqvist, lärare, Uppsala
28. Börje Knapp, pensionär, Skutskär

Lista för Landstingets mellersta krets

1. Sören Bergqvist, landstingsråd
2. Maria Fregidou-Malama, universitetslektor
3. Ove Heimfors, politisk sekreterare
4. Lena Borg, enhetschef
5. Pradip Datta, modersmålslärare
6. Kabir Chowdhury, socionom
7. Veronica Swärdh, boendeassistent
8. Magnus Ahlkvist, systemutvecklare
9. Seved Wahlman, sjukpensionär
10. Elisabet Andreasson, hemkunskapslärare
11. Torsten Rehn, administrativ chef
12. Ulla Hjemqvist, byrådirektör
13. Robin Dahl, ekonom
14. Ingrid Holström, lärare
15. Marika Olofsson, personlig assistent
16. Daniel Eriksson, landskapsarkitekt
17. Boel hoffman, sjukgymnast
18. Leif Asklöf, biståndshandläggare
19. Britt Löfgren, lärare
20. Jenny Jansson, assistent
21. Mattias Rosendahl, kulturarbetare
22. Gun-Britt Eriksson, sjuksköterska
23. Ulises Penayo, läkare
24. Lena Holmbom, arbetsförmedlare

Lista för Landstingets norra krets

1. Elisabet Rosengrenm elevassistent, Tierp
2. Leif Nilsson, socialarbetare, Heby
3. Sewed Wahlman, sjukpensionär, Älvkarleby
4. Veronica Swärdh, boendeassistent, Uppsala
5. Inger Arvidsson, informatör, Gimo
6. Anna Zmudzin-Ågren
7. Sixten Lautakoski, pensionär, Runhällen
8. Sigrid Bergström, lärare, Skutskär
9. Ingegerd Sjögren pensionör, Östhammar
10. Maire Lautakoski, pensionär, Runhällen
11. Anita Selander, förskollärare, Skutskär

Lista för Landstingets södra krets

1. Magnus Ahlkvist
2. Veronica Swärdh
3. Håkan Wall
4. Britta Dalved
5. Lars Alatalo
6. Lisa Winberg
7. Sven Pihl
8. Björn Engberg
9. Ingrid Ljung

Seppo Laine

Enköpings lasarett ska stärkas och utvecklas till gagn för innevånarna i Enköping och Håbo, men också för innevånarna i länets övriga delar. Det är patienternas vårdbehov och vårdens kvalitet som ska forma organisationen, inte lokala maktintressen. Moderaternas krav på privatisering av lasarettet och dess verksamhet utgör det stora hotet och kommer att göra det lilla sjukhuset mer sårbart i en framtid där sjukvården utvecklas allt snabbare.
Vänsterpartiet i Uppsala län har antagit ett landstingspolitiskt program.

I det nya programmet understryks att hälsan är en klass- och könsfråga, där oacceptabla skillnader i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper och mellan kvinnor och män måste utjämnas. Arbetet med att få stopp på mäns våld mot kvinnor måste stärkas.

Det behövs en radikal folkhälsopolitik med större resurser för att förbättra hälsoläget. Fler och mer tillgängliga kulturaktiviteter är en del i en sådan satsning.

Barn och ungdomars hälsa måste prioriteras och riktade insatser göras för vissa riskgrupper utifrån identifierade skillnader beroende på kön och socioekonomiska förhållanden.

Det behövs en förbättrad tillgänglighet till primärvård och psykiatri. Det nya team-baserade arbetssättet inom primärvården ska utvecklas och samarbetet med andra öka.

Akademiska sjukhuset roll som forsknings- och utbildningssjukhus med stor betydelse för regional utveckling måste lyftas fram. Verksamheten vid lasarettet i Enköping ska stärkas och utvecklas.

I avvaktan på en ny tandvårdsförsäkring ska frisktandvården med möjlighet till abonnemang utvecklas.

Landstinget ska vara en tydlig och bra arbetsgivare. Osakliga löneskillnader p g a kön ska inte få förekomma, Heltid ska vara möjligt för den som vill. Sjukfrånvaron ska halvers till år 2008. Så mycket som möjligt ska utföras i egen regi.

Landstinget ska bygga ut tågtrafiken så mycket som möjligt. Planering och projektering av Enköpingsbanan ska komma igång snarast. Taxorna inom kollektivtrafiken ska hållas låga.

Vänsterpartiet Uppsala läns årskonferens 12 mars 2006
Gnm
Maria Fregidou-Malama, distriktsordförande
Sören Bergqvist, personallandstingsråd

För ytterligare information:

Sören Bergqvist, landstingsråd (v)
tel 018-611 60 21, mobil 070-358 75 78
e-post: [email protected]

Jag har fått förtroendet som första namn för Vänsterpartiets lista inför riksdagsvalet 17 september! Det blir inte lätt att ersätta Ingrid Burman och det tänker jag inte försöka göra heller men mitt bästa för att föra ut partiets politik.
Det ska bli kul att med distriktstyrelsen, Ingrid, Liza och alla ni andra ivriga valarbetare återigen komma ut på gator och torg, debattsidor etc. för att förklara att ett starkt Vänsterparti är den bästa medicinen för ett solidariskt, rättvist och jämställt samhälle.

Hur vi ska genomföra valrörelsen är det nu hög tid att börja detaljplanera. En viktig del i detta är samarbete med lokalorganisationerna. Vi har ju sedan förra valet fått två nya grundorganisationer i länet; Knivsta och Heby. Jag hoppas kunna besöka Heby och övriga grundorganisationer i länet före valet för att ta upp och utveckla gamla och nya kontakter.

Så tack kamrater för förtroendet.

Vi ses i valkampanjen för Arbete, Demokrati och Rättvisa!

Jacob Johnson

Nu är sista handen lagd från oss i landstingsgruppen på det landstingspolitiska programmet och det är utskickat till ombuden på distriktårskonferensen 12 mars.

Arbetet med programmet påbörjades redan när landstingsgruppen var på Syninge i juni förra året. Där diskuterades vad som skulle vara de viktigaste frågorna för oss under kommande mandatperiod.
Till distriktets höstkonferens hade vi utarbetat ett principdokument som då diskuterades. Själva skrivarbetet av programmet har av naturliga skäl Sören Bergqvist och jag svarat på, med avstämningar under resans gång i landstingsgruppen.
Förslaget till landstingspolitiskt program för 2007-2010 är till omfånget nedkortat jämfört med det förra. Mer koncentrerat på vad vi vill driva för frågor, och mindre av beskrivande och resonerande text. De olika sätten att skriva har båda fördelar och nackdelar.

Men vilken funktion har ett landstingspolitiskt program, när det väl och skrivet och beslutat?
Mest närliggande är inför höstens val, att väljarna ska se och kunna ta ställning till vår politik och vilka frågor vi vill driva.
Naturligtvis är sedan styrande och vägledande för landstingsgruppens arbete under mandatperioden.

Men en annan viktig funktion är om – vilket vi hoppas – vi efter valet ska sätta oss ner och tillsammans med andra partier diskutera förutsättningarna att bilda majoritet, och skriva ihop ett gemensamt majoritetsprogram.
Med programmet som grund kan vi i de diskussionerna ta upp de för oss viktigaste frågorna, och med programmet som stöd vid behov även kunna säga: Här går gränsen för oss.

Första söndagen i mars
Den första söndagen i mars har jag i ca 40 års tid suttit klistrad framför rutan hela förmiddagen och följt de 9 milen mellan Sälen och Mora. Det tänker jag göra även i år, trots att Vänsterpartiet Uppsala har haft oskicket att lägga årsmöte då.
Jag hejar numera alltid på Oskar Svärd, som ju vann 2003 och 2005.
Första gången var han löjtnant, andra gången kapten. Nu hörde jag han varit krasslig stor del av året, så i år blir det nog ingen vinst. Men han kommer säkert tillbaka 2007 (då som major?) och vinner. Gott gry i den pojken, han kommer säkert att sluta som ÖB. Om det nu finns något försvar i dagens mening kvar om så där 15-20 år.
Just nu verkar det största utrikiska hotet komma från inflygande flyttfåglar. Så i framtiden kanske begreppet ”kustjägare” har en helt annan innebörd. Men om inte Oskar Svärd kan vinna hoppas jag att någon Morapojke gör det, det måste ju vara höjden av framgång för en Morabo.Fast just i år kanske det inte vore helt fel om en norrman vann? Som lite plåster på såren för insatserna under OS.

P.S Årets segrare visade sig bli Daniel Thynell från Grycksbo IF, som därmed utökade skaran av de som vunnit Vasaloppet två gånger eller fler från tolv till tretton.

Ove Heimfors
Politisk sekreterare i Landstinget

I sin kommentar till mitt svar på en tidigare ledare, vill UNT göra skillnad på demokrati ”i största allmänhet” och Vänsterpartiets demokratiska principer och processer. ”Det är, som alla också inser, en högst betydande skillnad.” – skriver UNT. Det allvarliga är att man därmed också underkänner den svenska demokratin.
För vad skiljer Vänsterpartites demokratiska former från övriga samhället? Vi har som alla andra politiska partier och andra organisationer, en beprövad modell av demokrati där varje medlem har sin röst och där den representativa demokratin används för kongresser, stämmor, riksting eller vad det nu benämns. Denna demokrati är alltså grunden för den svenska politiska demokratin, för på detta sätt fastställs den politik och de politiska företrädare som väljarna har att ta ställning till. När UNT benämner resultaten av dessa demokratiska processer som ”utrensningar” vill man ge sken av att här har inte demokratin fått råda. Och det är allvarliga anklagelser. UNT gillar inte de beslut som tas i Vänsterpartiet, det är inget konstigt med det. Kritisera och argumentera då i sak i stället för att misstänkliggöra demokratin bakom besluten.

Till sist, med tanke på demokratiska principer, undrar jag varför UNT nu behagar sätta en åsiktsetikett på mig och kallar mig för kommunist. Vad ligger bakom UNTs benämningen? Jag är vald i allmänna val och företräder Vänsterpartiet, ett socialistiskt och feministiskt parti. Vad krävs för att av UNT bli kallad kommunist? Räcker det med att vara vänsterpartist? Eller är det ett utslag av UNTs alldeles egen fria tolkningsrätt av demokrati och åsiktsfrihet?

Sören Bergqvist (v)
landstingsråd