Mitt i julstöket, nytt år och alla måsten är det lätt att glömma det som verkligen betyder något. Att bry sig och visa omtanke eller att glädjas med Evo Morales, Mas och Vänstern i Latinamerika, till exempel.
Det är en seger för socialismen att Latinamerika som kontinent håller på att bevisa att det går att ta makten även under fredliga och demokratiska former. (För att förändra grundstrukturerna i samhället). Vi har nu Venezuela, Brasilien, Chile, Uruguay, Argentina och Bolivia med mer eller mindre progressiva regeringar efter år av blodiga diktaturer.
Vänsterpartiet måste våga försvara dessa länders rätt till självbestämmande och att USA:s interventioner i området inte utvecklas till regelrätta invasioner.

En hel kontinent gläds åt denna seger. Latinamerika som har haft det extra svårt. Jag gläds med att Evo Morales vann och att han besökte Kuba som första land som vald president, en politisk markering av Bolivias nya utrikespolitik, en förändring som kommer att gynna de mest fattiga i Bolivia. En förbättrad hälsovård och utbildning för miljoner människor, som kanske hade förlorat hoppet om att en bättre värld kunde vara möjligt.
Hans nya regering har en ny och tydlig inriktning av den ekonomiska politiken, höja och införa en ny skatt för de rika!
Därför blev firandet av det nya året, för mig och min familj, och vännerna från Latinamerika, (trots avståndet och kylan i Sverige), fylld av hopp och glädje. Ponchos med färgglada färger förenade oss till charangos, för framtiden och för att det ska ständigt finnas ljus i mörkret.

Inget land i Latinamerika har en så stor andel indianer som Bolivia. Ändå har landet sedan den spanska erövringen styrts av den vita eliten. Bolivia fick för första gången en aymaraindian som president, Evo Morales som vill lyfta ursprungsbefolkningen från fattigdomen.

Min ung Latinamerika kräver i dag att USA måste acceptera att fria val kan leda till vänsterregeringar, som kan experimentera med olika former av demokrati och statlig styrning.

Aymaras, quechuas, chiquitaos och guaraníes! För första gången blev de president!
En historisk händelse för min kontinent och hela världen! Por una America unida!

En stolt Jeannette!

Jag hoppas julen – trots snöbristen fram till julafton – givit er lite ljus och glädje denna mörka tid på året.

Vi är vänsterpartister. Alla har vi haft mer eller mindre olika skäl till att välja just detta parti. Det finns ett flertal länder och religioner representerade i vårt parti. Liksom olika åldersgrupper, yrkesgrupper, livserfarenheter och åsikter. Men något har vi gemensamt, som binder oss samman trots alla olikheter – visionen om hur ett demokratiskt, solidariskt och jämställt samhälle ska se ut.

Att vägen till ett sådant samhäller är lång, svår och full av jämkande och kompromissande, det vet vi. Precis som vi vet att vi driver en politik som skulle kunna göra detta samhälle till verklighet – om vi fick bestämma. Nu får vi inte det, men vi jobbar hårt allihop och har drivit igenom många bra saker under åren…

Nå, alltihop har lett mig till några små julfunderingar… demokrati, solidaritet, jämställdhet… Kamrater! Vi delar ideologi, politik, framtidsvisioner och ett litet bokcafé. Vi pratar mycket om feminism, könsmaktsordning, patriarkat… Så, kamrat, vem tar hand om det obetalda arbetet hemma i juletid (och övrig tid)?? Julstressen, julbaket, julhandeln, julmaten, barnen, släkten? Lever vi som vi lär, eller är jämställdhet och allt annat vi förespråkar något vi skrapar av på dörrmattan innan vi går in i vårt hem? Något som bara gäller på arbetsmarknad & arbetsplatser, lönesättningar och sjukvård? Eller tar vi vår politik och övertygelse med in?

Själv är jag singelmamma till tre pojkar som är 9, 10 & 14 år (och passar härmed på att be om ursäkt för missade möten, men ibland måste barnen komma först…). Trivs ganska bra med tillvaron, springer mellan grossistföretaget och Stadshuset. Mellan träningar och tävlingar (10-åringen är duktig i pingis). Lagar mat, bakar, tvättar, försöker städa emellanåt… Och har insett att det är ett jättejobb att lära grabbarna – som påverkas av kompisar – att även killar måste hjälpa till hemma.
Nu får de ta en hel del ansvar för sig själva, varandra och det vardagliga görat hemma. Jag är deras mamma, inte deras hushållerska. De ska växa upp utan att pådyvlas mina fördomar ( vi har alla fördomar, mer eller mindre medvetna. Tro mig! ), utan en negativ syn på t ex just detta med kön, lön, arbetsfördelning… men med en positiv människosyn, respekt för sig själva och andra, att kunna tänka kritiskt och en massa andra bra saker. Det är mitt ansvar. Jullovets aktuella ämne är att förklara att dammsugaren inte är ett uttalat kvinnligt redskap, utan att alla kan använda den…

Och när barnen ändå är på tapeten – en lite fundering över föräldraförsäkringen. Angriper vi från rätt håll? Är det verkligen så att vi ska knuffa in papporna i det obetalda arbetet? Genom att ”tvångsfördela” föräldraförsäkringen? Som – förutom att den ska få männen att ta mer ansvar – knuffar ut kvinnor i arbetslivet, till en inkomst som många gånger är avsevärt lägre än mannens? Och som kanske äventyrar hela familjens ekonomi?

Självklart ska ansvaret för barn & hem delas, tro inte att jag tycker annat! Men varför inte gå till anfall från andra hållet? Höj kvinnolönerna! En lägre lön p g a kön ska inte få bestämma vem som ska vara föräldraledig eller hemma med sjukt barn. Höj kvinnolönerna och låt kvinnor få valmöjligheten & friheten att kunna gå tillbaka till arbetet utan att riskera att rasera ekonomin. Ta bort det ekonomiska könsförtrycket. Se till att lågavlönade får en möjlighet att försörja en familj. Låt föräldraförsäkringen bli en jämställdhetsfråga med större politiskt tryck än ”bara” fördelningen av det obetalda arbetet.

Jahaja, det var lite funderingar i juletid. Det är julledigt för en del. Fler helgdagar dyker upp här och där innan vintermörkret sakta släpper sitt grepp och våren börjar antyda sin ankomst. Nu har tack och lov snön kommit, så mörkret är inte så tryckande. Barnen kan vara ute, röra på sig och få hälsans röda rosor på kinderna – eller som i vårt fall inne och tävla Karaoke med mamma tills hon är helt slut.

Men även under ledighet snurrar saker i huvudet, som envisa myggor ungefär.
Kamrater! Kampen går vidare! För hur det än är, så handlar det ju – bland mycket annat – om ett samhällsintresse, omtanke om sin nästa, att förändra och bearbeta orättvisor och förtryck… Och då gör det inte så mycket att man funderar lite även på en ledig dag.

Stor kram till er alla

Helena Karlsson
Politisk sekreterare

( & ensamstående mamma med två mycket sociala, roliga arbeten som hon inte har råd att vara borta ifrån…)

Nu går expeditionen hem och laddar inför valåret. Välkomna åter den 10 januari 2006.
Men Uppsala Bokcafé kommer att hålla öppet under vardagarna 12 till 14 som vanligt.

Sent tisdag kväll, två dagar för sent, sitter jag och skriver min krönika över veckan som gick. Eftersom riksdagen stängde sin verksamhet i Lördags så trodde jag att jag skulle ha gott om tid att skriva min krönika. Så blev det inte. Söndagen och måndagen fylldes av diskussioner om kommande propositioner och om förhandlingar inför regeringens beslut om medicinskt specialistindelning.
För Vänsterpartiet var det viktigt att reumatologi och geriatrik kvarstod som basspecialite, så blev det också.
Efter detta och efter ytterligare en dag med arbete kring kommande propositioner så är det nu dags att summera veckan som gick.
Sista riksdagsveckan innan juluppehållet då jag bland annat hade en interpellationsdebatt med Ylva Johansson om socialstyrelsens meddelandeblad.
Där varnar de för att uppgivenhetssyndrom hos asylsökande barn kan vara av manipulerande karaktär. Inte bara vi i vänsterpartiet har reagerat mot denna beskrivning av de apatiska barnen. Barnläkarföreningen som säger sig ha träffat mer än 400 barn med diagnosen uppgivenhetssyndrom säger att de aldrig träffat någon där tillståndet varit av som manipulerande karaktär. När journalister frågar Kjell Asplund som är generaldirektör för socialstyrelsen vilken grund socialstyrelsen har för att skriva detta i sitt meddelandeblad så säger han, att ”både han och ett par av hans medarbetare har träffat personer som har berättat om detta”.
Detta är långt ifrån den beprövade erfarenhet eller vetenskaplig grund som vi brukar kräva av våra myndigheter innan de uttalar sig. Tyvärr så tog Ylva Johansson inte avstånd från meddelandebladet i debatten även om hon öppnade för att det i en framtid kan komma att skrivas om. Och idag redovisar TVs nyheter att handläggare på migrationsverket dricker champange när en familj med ett svårt sjukt barn utvisas!
Vart tog barnkonventionens skrivningar om barnets bästa vägen och när ska våra myndigheter inse att den gäller alla barn inte bara de som är födda i Sverige eller de som har fått uppehållstillstånd. Barnkonventionen ska också gälla barn i asylprocessen, det skriver vi i alla dokument men verkligheten är dessvärre en annan.

En annan viktig debatt under veckan var budgetdebatten inom utgiftsområde 9 som omfattar hälsovård, sjukvård och socialomsorg. En debatt där jag för Vänsterpartiets räkning försvarade vår budget gentemot högeralliansen. Budgetens innehåll är känd sen tidigare men debatten visade att det går en klar skiljelinje i politiken. Så här uttryckte jag det:

”Det här inte den bästa av alla budgetar men det är en bra budget och det är viktigt att framhålla att det här är en budget för utgiftsområdet, för vården och omsorgen, som inte finansieras genom nedskärningar i andra för välfärden viktiga områden. Detta sagt med tanke på att det finns partier som visserligen satsar mer pengar inom området men finansierar det genom att försämra sjukförsäkringen eller villkoren för arbetslösa. Som finansierar sina satsningar genom att övervältra kostnader på kommunerna vilket kommer att ske när man minskar ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen så att kommunerna får utökade utgifter för socialbidrag. Partier som finansierar sina satsningar genom att höja avgifterna för läkemedel så att astmatiker och andra kroniskt sjuka ska få ökade kostnader medan jag som är frisk inte behöver bidra, jag belönas istället med sänkt skatt.

Det går alltså en skiljelinje i svensk politik mellan vi som förmår att stå bakom en budget som flyttar fram positionerna i sjukvården, i äldreomsorgen, i missbruksvården med flera områden utan att låta de sjuka eller arbetslösa betala. Det går en skiljelinje i svensk politik mellan oss som vill bygga ut välfärden bland annat genom en utbyggd tandvårdsförsäkring och de som vill sänka skatterna och avskaffa förmögenhetsskatten.

Det går en skiljelinje i svensk politik mellan oss som inte vill låta marknadskrafter och vinstintressen styra sjukvården och de som vill släppa loss marknadskrafterna i sjukvården så att skattemedel också skall gå till vinstutdelning i aktieägarnas fickor.
Det går en skiljelinje mellan oss som vill behålla apoteket så att vi kan garantera ett kontorsnät över hela landet och så att människor kan få tillgång till läkemedel var man än bor, även om man inte är lönsam kund och dom som vill avreglera och konkurrensutsätta på samma sätt som gjordes med posten. Det vill säga låta privata bolag ta hand om de vinstrika delarna, storstäder med meraoch låta det statliga bolaget sköta de olönsamma delarna, i bästa fall med skattesubventioner i sämsta fall genom att inte täcka hela landet.”

Denna del av mitt inlägg i debatten är inte bara retorik utan också en verklighet när man läser borgarnas budgetalternativ. Jag menar att det är viktigt att presentera dom ideologiska skillnaderna som finns mellan högeralliansen och vår politik och att vi ska göra det på ett sådant sätt att människor känner igen sig i vardagsfrågorna.

Veckan kännetecknades också av ett antal möten med julkaffe och avslutningar inför juluppehållet. Vi diskuterade mediastrategier och tandvårdsförsäkring allt i en salig blandning. På torsdag kväll kunde jag delta en timme i det möte som Vänsterpartiet i Uppsala ordnat med Marie Engström och Siv Holma om det ekonomiska dokumentet. Ett bra möte så länge jag var med. Jag hoppas att vi kan ordna fler sådana möten där vi diskuterar utformningen av vår politik.
VUs (partistyrelsens verkställande utskott) fredagsmöte kännetecknades av kongressförberedelser. Vi diskuterade också det faktum att Ulla Hoffmann lämnat VU något som vi alla beklagar samtidigt som vi har svårt att förstå hennes beslut. Nu innebär beslutet inte så mycket rent praktiskt eftersom VU inte har några fler inplanerade möten innan kongressen och därefter utser partistyrelsen ett nytt VU.

Veckan avslutades i Lördags med att Göran Persson skulle ha redovisat förhandlingarna om EUs budget i riksdagen. Eftersom han deltagit i förhandlingar fram till klockan två på natten så valde han att inte komma till riksdagen. Det innebar att dagen avslutades relativt tidigt och efter ett möte med vänsterpartister i riksdagen kunde jag ta fyra tåget tillbaka till Uppsala.

Såsmåningom stundar julledigheten och sen kongressen. Då handlar det om att lyfta och synligöra Vänsterpartiets politik, att vi visa att vi är ett brett socialistiskt och feministiskt parti som är berett att ta ett stort ansvar för samhällsutvecklingen genom att stärka välfärden och vidga demokratin.

Ingrid Burman

I vanlig ordning har Vänsterpartiets alerta IT-avdelning ordnat en särskild hemsida för kongressen. Den kan du besöka från och med nu och se de dokument som hör till kongressen. Under kongressen ska man kunna höra på debatten via webbradio.
Här finns en länk till webbsidan.

Vänsterpartiet bedriver en mängd miljöpolitiskt arbete, i riksdagen, i departement, på vårt eget riksdagskansli och partikansliet. För att samla ihop detta arbete och för att ge plats för det som händer ute i landet också, finns tidningen Miljöbladet med information om allt detta. Här kan du ladda ned det senaste numret som pdf-dokument.

Katastrofkommissionen har nu lämnat sin rapport. Den kritiserar regeringens agerande och pekar ut enskilda ministrar och tjänstemän. Vem har ansvaret för att det tog sådan tid innan adekvata åtgärder vidtogs, tjänstemän eller politiker och hur ska staten organisera sig så att inte misstagen upprepas?
Nyligen svarade jag på en enkät från statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. En av frågorna var om jag ansåg att professionella eller förtroendevalda ska ta beslut i viktiga frågor. Lätt att svara på förstås. Det är för mig självklart att förtroendevalda ska ta de viktiga samhällsbesluten. Förtroendevalda kan åtminstone teoretiskt, till skillnad mot så kallade professionella, avsättas av folket, om de inte lever upp till förväntningarna.

Jag tror att många sitter hemma i soffan eller på fikarasten och säger – Hur kan dom ta så korkade beslut eller hur kan dom låta bli att ingripa. Det begriper ju var och en att…. Det är lätt att klanka ner på politiker och ropa efter professionalism. Likaså att efterfråga handlingskraft. I media framställs lösningarna som enkla och verkligheten som ond eller god.

Kunskap är nödvändig i dagens komplexa samhälle. Behovet av kunskap och professionalism för att fatta kloka beslut kräver att förtroendevalda har goda rådgivare. Har vi det som förtroendevalda ?

Uppsala kommuns beställar/utförarorganisation inrättades för att avståndet skulle bli större mellan förtroendevalda och verksamheterna. Förtroendevalda ska inte träffa tjänstemän som ”talar i egen sak”, enligt organisationskonceptet. Istället ska vi se allt ur ett medborgarperspektiv, vad nu det är? Det finns alltså en misstänksamhet gentemot professionen. Ibland känns det också som en misstänksamhet och rädsla för kunskap. Människor som inte klarar av att bemöta kunskap kan istället öka avståndet och gömma sig i slutna rum.

På samma sätt finns det en misstänksamhet från professionen gentemot politiken. De där politikerna, de förstår ju inte…. Jeanette, politisk sekreterare för vänsterpartiet, och jag har fått jobba hårt för att komma ut på kommunens egna skolor. Det har kännts som en ovilja mot att ta emot oss som är förtroendevalda. När vi väl kommit ut på den enskilda skolan har mötena varit mycket positiva och vi har fått frågan. Varför kommer ni inte oftare ?

Eftersom jag har förmånen att arbeta med politik på heltid, så ökar min kunskap. Detta upplever en del som ett hot, på samma sätt som professionella tjänstemän som finns mitt i verkligheten blir ett hot. Varför används inte människors kunskap som den tillgång den är ?

I veckan pratade jag med en vän som arbetar i ett föräldrakooperativ om hur det är att vara styrd av förtroendevalda. Hon har förtroendevalda föräldrar som arbetsgivare. Det liknar min egen situation med en förtroendevald styrelse som ”arbetsgivare”. Rädslan för att inte ha tillräcklig kunskap och misstron mot den som arbetar heltid, när man själv tvingas använda sin fritid finns där som gemensam nämnare.

• Är rollen som professionell förtroendevald på fritiden möjlig ?
• Är det möjligt när ropen på handlingskraft skallar att stå upp för att man varken själv besitter all kunskap eller är envåldshärskare och att det därför behövs tid för processer och för att skapa delaktighet?

Jag tror på delaktighet och inflytande i beslutsprocesserna, jag tror på öppenhet, ödmjukhet och eftertänksamhet, jag tror på alla människors förmåga att utvecklas och ta ansvar. Och framförallt tror jag på representativ demokrati och att makthavare ska granskas och kunna avsättas. Det är möjligt att vara professionell förtroendevald på sin fritid, liksom det är möjligt att vara ödmjuk mänsklig ledare, som varken har alla svaren eller hela makten själv. Men det blir svårare i dagens samhällskultur. Låt oss sluta med Jante och stödja alla som vill något. Men våga också stå upp för konstruktiv kritik. Låt oss gemensamt sopa bort de patriarkala maktstrukturerna. Efterfråga jämlika, eftertänksamma, demokratiska förtroendevalda, som inte gömmer sig i slutna rum !

Uppsala 051210

Britt Löfgren kommunalråd (v) fram till sista december 2005.

Ernst Wigforss (1881-1977) var finansminister 1932-1949. I början av 50-talet gav han i tre band ut sina ”Minnen”. Jag brukar titta i dessa lite då och då. Läsvärda, både som tidsdokument och skildring av en politiker och hans verk. Ibland blir det lite väl träligt :
Allt eftersom åren går tar gnetet med smörpriser osv. och plikterna i regeringen alltmer över.
Men genom allt det skrivna så framträder ändå en person som drivs av en vilja till förbättring av livsvillkoren för folkflertalet, men också till en genomgripande förändring av maktförhållandena i samhället.

Utanför mitt arbetsrum i Vita Huset – snett vänster om det USA-pressade exet av omslaget till Dylans ”Bringing it all back home” – hänger ett foto. Jag i Göteborg 2001, lutandes mot en gatuskylt : ”Ernst Wigforss allé”. På fotot är klistrat ett urklipp från Kommunalarbetaren , nummer 20 2001. Mest som en notis rapporteras att :
”Den så kallade portalparagrafen i det socialdemokratiska partiprogrammet har gått ur tiden. 1944 författade Ernst Wigforss de klassiska orden om att socialdemokratin vill ’att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer’. Den nya texten är mer marknadsorienterad. Från och med 2001 strävar socialdemokratin efter en ordning där varje människa kan ’påverka produktionens inriktning och dess fördelning’ ”.
Jag brukar titta på det där urklippet ibland och: Det där ställer jag upp på. Wigforss ord, alltså.
De pekar mot det centrala: Ägandet. Den som äger bestämmer alltid i slutänden.

Men det var väl tanken att i dessa krönikor även redogöra något för hur veckan har varit. Tja, vad ska man berätta om? Mycket smörpriser blir det ju. Det mest uppseendeväckande i övrigt var att vintern kom denna vecka. En riktig svensk vinter: Snö-Tö-Slask-Frysa på lite osv osv.
Till en riktig svensk vinter hör även att de som sköter väghållning och snöröjning oftast inte passar på att transportera bort snöslasket, utan låter det frysa till och – i bästa fall – häller på sand. Alla som cyklar vet då hur det blir: I snömodden har bildats oräkneliga hjulspår kors o tvärs. När sörjan sedan fryser till far man omkring som en flipperkula på ett tvättbräde.

Men mest bekymrad är jag för de som använder rollatorer. Rollartorn måste vara en de bästa uppfinningarna i mänsklighetens historia. Den möjliggör att de som har lite svårt att gå stadigt, oftast är det äldre människor, kan komma ut själva. I veckan, då det hade snöat –töat osv dagarna innan, såg jag flera gamlingar som var ute och gick på trottoarer i centrala Uppsala. Jag höll andan titt som tätt och tänkte att ”måtte det inte dyka upp en osandad fläck, för under är det rena isgatan ”. När de skulle korsa en gata var det alltid samma problem:
Plogbilen hade plogat upp snön från gatan till en vall mot trottoaren. Ingen jättevall, inget större problem för en medelålders man med någorlunda friska ben som jag. Men definitivt för åldringar med rollatorer. Nåväl, det där löste sig på lite olika sätt och ibland genom att andra människor hjälpte till.

Jag tycker det är viktigt att inte cyklister far omkring som flipperkulor och att äldre människor kan komma ut även vintertid utan att bryta lårbenshalsar och annat.
Nu har jag hört att det ska tillskapas ”Plusjobb”. Vore inte det en viktig o vettig uppgift för dessa att skotta undan snöslasket innan det fryser till is?

Ove Heimfors, politisk sekreterare Vänsterpartiet i landstinget

I veckan var det precis ett år sedan vi föräldrar på Treklangens skola i Gottsunda fick information om att skolan var sjuk och behövde utrymmas. Under mötet den 28 november 2004 slog skolcheferna också fast att elevantalet kommer att gå ner i Uppsalas skolor de kommande åren. Därför avsåg man att verka för en nedläggning av skolan. Samma dag som informationen gick ut, så for de första flyttbussarna med grejer från skolan. Som ett blixtnedslag började Treklangens föräldrar få klart för sig att Gottsunda skulle stå utan kommunal låg-och mellanstadieskola. Inom 1,5 månad var skolan utrymd, en personalgrupp på 40 personer splittrad och utspridd för vinden och föräldrar till ett par hundra barn paralyserade av den nya situationen. Skulle något sådant kunnat ske i ett mer välmående villaområde i Uppsala? Knappast
Men historien tog inte slut med det. Vi blev ett gäng föräldrar som hann sätta oss emot. Jag fick den stora upplevelsen att få vara med om ett riktigt spontant föräldraruppror och civilmotstånd. Vi var kanske inte många – de flesta hann inte fatta vad som hände – men vi hann få känna hur stark solidariteten och kampviljan kan vara mellan helt vanliga människor utan varken bra positioner i samhället eller inkomster.

Vår kamp blev som starkast när vi höll våra barn från den anvisade evakueringsskolan och istället ordnade barnens undervisning själva under några veckor. Och vår kamp fick resultat. För sanningen var den att chefstjänstemännen i skolan hade gått långt före de beslutande politikerna i Barn – och Ungdomsnämnden. Alla trodde nog att saken var förlorad, då nämnden till slut, när sommarlovet börjat, meddelade att skolan skulle renoveras och användas igen. Vår föräldrakamp hade gett resultat. På något sätt var vi många som åter kunde börja tro på det politiska systemet. Självklart hjälpte det att vi genom mig och någon till, hade direktkontakt med de politiska partierna i nämnden. Själv känner jag mig stolt över att mitt Vänsterparti, blev en drivande kraft för att få nämnden att gå emot tjänstemännens förslag på nedläggning. Men utan de alldeles vanliga föräldrarnas kamp, så hade inte den politiska viljan hunnit med att styra saken på ett rättvist sätt.

Nu hör det till saken att jag själv dessutom jobbade på Treklangens skola, men eftersom cheferna inom grundskoleledningen så envist verkat för att skolan skulle stängas, så blev också renoveringsarbetena kraftigt försenade. Därför är Treklangen under detta läsår stängt och själv har jag blivit ”förvisad” till ”exilarbete” i en annan del av kommunen. Jag trivs bra på min nya arbetsplats, men längtar ändå tillbaka till att arbeta i Gottsunda och på Treklangen.
I kväll fick jag så en påminnelse om varför jag har anledning att längta tillbaka.

Jag var och såg min dotter och ett femtital andra Gottsundaungar spela teater på julavslutning i Gottsunda Dans – och Teater. Och här i Uppsala, av många sett som Sveriges andliga och intellektuella huvudstad, är Gottsundateatern ett starkt skinande ljus i ett annars nattsvart kulturellt mörker. I Uppsala har en fattig förälder knappast chansen att ge sitt barn en musikundervisning. Musikskolans undervisning kostar tusentals kronor om året. Men Gottsunda Dans- och Teater ger ungarna en chans att skaffa sig kulturella verktyg för bara en liten medlemsavgift. Och får man fortsätta med det så kommer snart Gottsunda att vara det starka kulturella ljuset i Uppsala. Gärna tillsammans med grannen Gottsundaskolan där Treklangen har hand om barnen upp till femmans klass.

Det finns ett bra liv att tillsammans kämpa för och det kan alla göra någon gång under sin levnad. Alla behöver inte göra det som medlemmar i Vänsterpartiet, men det är en klar fördel när Vänsterpartiet också finns som en garant för att politiken är till för de vanliga, de svaga och för oss som behöver varandra.
Lalla Andersson, ordförande V-Uppsala

Söndag kväll, sitter och förbereder mig för två dagars
landstingsfullmäktige. Vad ska man säga? En starkare budget än på länge,
känns som om vi har kontroll över kostnadsutvecklingen, satsning på
primärvården och allt detta under stor enighet. Oppositionen har inte mycket
att komma med. Införande av halv avgift för barn och ungdomar istället för
helt avgiftsfritt som idag. Inga avvikande meningar om skattesatsen. Det
skiljer några futtiga miljoner i en budget på dryga fem miljarder. Nåja, det
ska väl gå att hitta ett klart vänsterbudskap med feministisk vinkling i ett
inlägg på fem minuter.

Lika lätt ska det väl bli att anta en valplattform på kongressen som klart
anger vilket slags parti Vänsterpartiet är och vad vi vill åstadkomma. Hela
kongressen borde vara lätt att genomföra i stor enighet, eftersom alla är
medvetna om att detta krävs inför stundande valrörelse. Men trots att de
drygt 400 motionerna inte ger någon större anledning till oro, känner nog
många lite fjärilar i magen. Alla avhopp och ”avslöjanden” som sker verkar
vara delar i en större plan i syfte att skada partiet så mycket som möjligt.
Eller är det ”bara” slumpen tillsammans med massmedias ensidiga utgångspunkt
där Vänsterpartiet är splittrat och krisen djupare än någonsin. Jag vet
inte. Det jag vet är att politiskt har partiet inte ändrat inriktning på
sistone. Både förslaget till valplattform och det ekonomiska policydokument
som en arbetsgrupp lagt fram, innehåller bara klassisk vänsterpolitik. Allt
för klassisk kanske. Nyheterna lyser med sin frånvaro, men som sagt,
välbekant och beprövad vänsterpolitik. Det borde inte uppröra någon i
partiet. Men ändå finns det de som kritiserar. Kanske vill de, precis som
jag uppfattar ”Vägval vänster”, släta ut partiets profil för att passa så
många som möjligt, att maximera rösterna, att skapa ett allmänt
välfärdsparti utan ideologisk tydlighet. Jag vill inte det. Jag tror att det
går att förena en tydlig samhällskritik med en pragmatisk hållning i nuet.
Jag tror att det går att förena ett försvar och utveckling av välfärden med
visionen om ett helt annat samhälle. Ett samhälle byggt på av människor i
gemenskap för det gemensammas bästa. Ett samhälle där inte ekonomismen styr
utan solidariteten och medmänskligheten. Utopi? Nej en värdering och ett
förhållningsätt som delas av många i tanken, men som idag saknar strategi
och målbilder för de små men många stegen mot en förändring.

Under veckan som gick utsågs de sju kamrater som ska representera distriktet
på kongressen. Jag blev en av dessa. Jag tycker det ska bli spännande att få
diskutera politik med många, att tvingas ta ställning i små som stora frågor
och att förhoppningsvis kunna bidra till en enande kongress som med skärpa
tar upp kampen i valrörelsen. Inte en kamp om väljare, utan en kamp för
rättvisa, solidaritet, jämställdhet och allt annat som vi står för.

Sören Bergqvist