Månad: november 2005

Söndag kväll, sitter och förbereder mig för två dagars
landstingsfullmäktige. Vad ska man säga? En starkare budget än på länge,
känns som om vi har kontroll över kostnadsutvecklingen, satsning på
primärvården och allt detta under stor enighet. Oppositionen har inte mycket
att komma med. Införande av halv avgift för barn och ungdomar istället för
helt avgiftsfritt som idag. Inga avvikande meningar om skattesatsen. Det
skiljer några futtiga miljoner i en budget på dryga fem miljarder. Nåja, det
ska väl gå att hitta ett klart vänsterbudskap med feministisk vinkling i ett
inlägg på fem minuter.

Lika lätt ska det väl bli att anta en valplattform på kongressen som klart
anger vilket slags parti Vänsterpartiet är och vad vi vill åstadkomma. Hela
kongressen borde vara lätt att genomföra i stor enighet, eftersom alla är
medvetna om att detta krävs inför stundande valrörelse. Men trots att de
drygt 400 motionerna inte ger någon större anledning till oro, känner nog
många lite fjärilar i magen. Alla avhopp och ”avslöjanden” som sker verkar
vara delar i en större plan i syfte att skada partiet så mycket som möjligt.
Eller är det ”bara” slumpen tillsammans med massmedias ensidiga utgångspunkt
där Vänsterpartiet är splittrat och krisen djupare än någonsin. Jag vet
inte. Det jag vet är att politiskt har partiet inte ändrat inriktning på
sistone. Både förslaget till valplattform och det ekonomiska policydokument
som en arbetsgrupp lagt fram, innehåller bara klassisk vänsterpolitik. Allt
för klassisk kanske. Nyheterna lyser med sin frånvaro, men som sagt,
välbekant och beprövad vänsterpolitik. Det borde inte uppröra någon i
partiet. Men ändå finns det de som kritiserar. Kanske vill de, precis som
jag uppfattar ”Vägval vänster”, släta ut partiets profil för att passa så
många som möjligt, att maximera rösterna, att skapa ett allmänt
välfärdsparti utan ideologisk tydlighet. Jag vill inte det. Jag tror att det
går att förena en tydlig samhällskritik med en pragmatisk hållning i nuet.
Jag tror att det går att förena ett försvar och utveckling av välfärden med
visionen om ett helt annat samhälle. Ett samhälle byggt på av människor i
gemenskap för det gemensammas bästa. Ett samhälle där inte ekonomismen styr
utan solidariteten och medmänskligheten. Utopi? Nej en värdering och ett
förhållningsätt som delas av många i tanken, men som idag saknar strategi
och målbilder för de små men många stegen mot en förändring.

Under veckan som gick utsågs de sju kamrater som ska representera distriktet
på kongressen. Jag blev en av dessa. Jag tycker det ska bli spännande att få
diskutera politik med många, att tvingas ta ställning i små som stora frågor
och att förhoppningsvis kunna bidra till en enande kongress som med skärpa
tar upp kampen i valrörelsen. Inte en kamp om väljare, utan en kamp för
rättvisa, solidaritet, jämställdhet och allt annat som vi står för.

Sören Bergqvist

Den borgerliga pressen slår upp stort diverse artiklar om Vänsterpartiet. Men för en allsidig bild av det som presenteras är man oftast tvungen att bege sig till källan själv, vilket i och för sig gäller det mesta som mediedrevet dreglar över.
Några av Vänsterpartiets riksdagsledamöter har startat en blogg för riksdagsgruppen, än sä länge är det bara tre ledamöter som skriver där, Kalle Larsson, Lars Bäckström och Rossana DiMarca, men fler väntas följa med.
Idag har SVD en artikel om en enkät som hörde hemma i valberedningens arbetsmaterial som någon lämnat över i oklart syfte. Kalle Larsson har kommenterat detta idag.
Här är en länk till bloggen:

Riksdagsgruppens bloggsida

Seppo Laine

Fick ont i halsen i måndags och vaknade på tisdagen med hosta och snuva också. Inte brydde sig förkylningen om att jag inte hade tid att vara förkyld, den bara malde på.
Hade nämndsammanträde i tisdags, vi skulle bl.a. besluta om Naturvårdsprogram och Fritidspolitiskt program. Behövde min röst till alla yrkanden och voteringar men inte brydde sig förkylningen om det. Lyckades få alla yrkanden och voteringar att gå rätt med stor tur. Vi var inte fulltaliga men oppositionen hade inte ersättare som kunde gå in som ersättare för den tomma stolen på vänstersidan. Vi klarade voteringarna med ordförandens utslagsröst (som vid det laget var rejält ansträngd). En bit in i behandlingen kom en folkpartist och en moderat. Hade de kommit bara ett par minuter tidigare hade vi förlorat omröstningen. Gick tidigare från nämndsammanträdet, vid det laget spelade det ingen roll, de borgerliga var ju redan i majoritet. Kom ändå lite för sent till utbildningen för förtroendevalda och dem som vill ha förtroendeuppdrag för vänsterpartiet i Uppsala. Egentligen skulle jag ha gått just det avsnittet på söndagen men insåg att den där förkylningen den skulle bara bli värre, då behöver man en söndag att vila på inför nästa arbetsvecka.

Resten av veckan fortsatte förkylningen att utvecklas mot sin absoluta höjdpunkt, som naturligtvis inträffade natten mellan fredag och lördag. Det var med rejäl snuva och hosta som det var dags för ett en heldag med kamraterna på politikerutbildningen. Om jag i början av dagen hellre hade legat kvar i sängen och känt mig ynklig så gick det snabbt över. Politikerutbildningen är både rolig och lärorik, blandningen av erfarna parlamentariker, mångåriga medlemmar och nya medlemmar gör det intressant. Vi började dagen med ideologi, det är fascinerande hur olika vi egentligen tycker om olika saker. Fast vi var överens om att det inte fanns något rätt eller fel i de frågor som vi diskuterade. Vi tog fram olikheterna för att kunna diskutera dem.

Tre näsdukar, 15 halstabletter, en god eritreansk lunch, ett besök i hälsokosten och en dos naturmedicin senare var det dags för temat så får vi en jämställd grupp. Eftersom det var sista utbildningstillfället, och en träff tidigare ställts in p.g.a. att alla deltagare utom en fick förhinder, var vi lite för många. Är man för många är det alltid några som inte säger så mycket. I en mindre grupp blir det mer att av ett samtal, som alla kan delta i. Trots storleken på gruppen blev även det här passet bra. Åtminstone tyckte jag det. Vi hade samtal om vad jämlikhet är och fick också anledning att prata om huruvida det är jämlikt när några pratar mycket och andra lite. Vi tog upp jämlikheten i partiet och i politiken.

Nu sitter jag här framför datorn, hostar (värre än igår men snuvan är bättre – tackar som frågar) och skriver ”Veckan som gick”. Egentligen skulle jag vilja skriva så mycket mer om utbildningen men tanken är ju att den ska komma tillbaka i vår och då får man inte avslöja för mycket. Jag är nästan avundsjuk på er medlemmar i vänsterpartiet Uppsala som fortfarande har utbildningen att se framemot. Jag hoppas att vi ses i vår, friska, krya och fulla av entusiasm inför utbildningen och inför den stundande valrörelsen.

Ilona Waldau, medlem i vänsterpartiet uppsala och ledamot av kommunfullmäktige i Uppsala

ps. du läsare som inte är medlem, gå med – vi gör inte bara nytta, vi har trevligt tillsammans också. ds.

Jag har just kommit tillbaka från en tjänsteresa i Bryssel och jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på alla de som jag såg sova i tunnelbanan eller ute och alla de vuxna och barn som tiggde om pengar. Jag har sett hur en ung man kom in till restaurangen där jag skulle äta, visade en lapp med något skrivet på och fick lite bröd och lämnade lokalen.
En morgon när jag skulle ta tunnelbanan och uteliggarna fortfarande sov såg jag att någon lämnade en stor påse med sex franska limpor där. Kan folk dö av hunger här också? Undrade jag.

Så rikt det verkade vara i Bryssel och vilket överflöd runt omkring! På en enda gata nära hotellet jag bodde fanns fem stycken H & M och alla modeföretag som jag känner eller inte känner till för att inte prata om alla bakelser och choklad. Men fattigdomen var påtaglig och synlig överallt och det var dåligt med vegetarisk mat på restaurangerna och dyrt!

En av mina kollegor, en ung man, berättade för mig hur stolta folk är nu för tiden att de har ”a Cleaning Polish Lady”. Märkligt tyckte han, för att han vet att de precis som han själv kan klara allt hushållsarbete själva men att ha någon som städar åt en har blivit populärt och höjer ens status utan att det kostar mycket. Jag hade också förmånen att bli hembjuden till en kollega som bor i Vallonien. Ett fattigt område förklarade de för mig med fransktalande befolkning som levde på att arbeta i gruvor i generationer. Nu är gruvorna stängda och det råder arbetslöshet. Folk är dock solidariska med varandra och ställer upp med mycket frivilligt arbete och känner sig nöjda med det de åstadkommer och de försöker hjälpas åt.

Hur skall detta sluta undrar jag. Överallt där jag träffar folk hittar jag arbetslöshet, oro och stress inför framtiden. Hur kan vi förändra samhället så att de som behöver skall kunna få större utrymme och ett arbete att kunna leva på? Hur kan flera kunna leva ett gott liv och vad menar vi med det? Jag tror att om folk tillåts ta ansvar för sina egna liv kan de i gemenskap utveckla de nödvändigheter ett Gott liv kräver. Ack om de som har makten i världen skulle låta arbetarklassen använda sin egen kraft och kreativitet för att förändra världen!

Då skulle inte jag heller känna mig förnedrad som tillfälligt arbetande kvinna i Bryssel av att se en annan kvinna naken i ett skyltfönster (jag trodde först att det var en docka) göra reklam så att oförskämda män med pengar skall in och köpa hennes kropp så att hon kan överleva.

Så orättvisst det är och så förargligt att se enorm rikedom och fattigdom sida vid sida. Jag är dock optimist och tror på en hållbar förändring och en värld utan förtryck och förnedring. Vi ses alla progressiva människor i kampen för ett bättre samhälle.

Tillsammans kan vi förändra världen.
Maria Fregidou-Malama, distriktsordförande