Okategoriserade

När ska vården få vara vård?

Bild av Anne Karakash från PixabayNu när vi är ett lugnare läge med pandemin har vi mycket vård att ta igen – vård som kan förbättra hälsa och förstärka funktioner hos människor, och även ibland rädda liv. Men hur ser vi egentligen på sjukvården?

I början av pandemin talades det mycket om frontlinje och hjältar, som om vi startat krig mot coronaviruset. Och krigets logik gällde: inga kostnader var för stora, inga ansträngningar skulle sparas, vi skulle vinna. Men sanningen är att vi aldrig kan vinna en biologisk krigföring mot ett virus – det vi kan göra är att minska smittspridningen något och vårda de sjuka.

Den vardagliga logiken är annars att vi sysslar med produktion i sjukvården, som en fabrik. Idéen att härma en japansk bilfabrik lever ännu kvar, även om ord som lean healthcare börjar glömmas bort, och överdrifterna som att ge hela sjukhuspersonalen en studiedag för att bygga lego och leka bilfabrik har förträngts.

Men sjukvård är uppenbarligen inte fabriksarbete och varför ska vi låtsas som det? Vi tillverkar varken billig plast eller dyr metall. Att ha små lager visade sig både under materialkrisen i höstas och pandemin i våras vara dysfunktionellt. Att ha en genomsnittlig beläggning på 103 procent på Akademiska sjukhuset leder inte till den säkraste och tryggaste vården för patienterna, och inte heller den bästa arbetsmiljön för personalen. Tvärtom.

Har det då någon större betydelse hur vi ser på sjukvården? Ja, för det påverkar hur vi organiserar den.

Det har sagts att svensk sjukvård verkligen har visat vad man kan under pandemin. Men vi får inte glömma det vanliga vårdarbetet med patienter som är minst lika allvarligt sjuka – patienter med cancer, hjärtsvikt, njursvikt, barn med allvarliga missbildningar – all den här vården som kallas produktion. För även om ett sjukhus är överbelagt, som Akademiska sjukhuset nästan alltid är, så räcker produktionen aldrig riktigt till för de politiker och tjänstemän som bara ser på siffrorna. Man tycker att fabriken borde producera mer.

Om man tillämpar produktionens logik på pandemin blir det riktigt absurt. Man kan till exempel se hur infektionskliniken på Akademiska ligger på 172 procents produktion fram till och med juli månad. Som om viruset effektiviserade verksamheten.

Eller om vi använde pandemins logik på den vanliga vården: Får inte kriget mot cancer kosta vad det kosta vill? Är inte personalen hjältar längre? Måste vi inte till varje pris förhindra dödsfall?

Mitt förslag är att vi börjar betrakta sjukvård som ett hårt arbete för att återställa hälsa och funktion hos patienter som förlorat dem, att vi organiserar sjukvården på ett sådant sätt att dessa patienter får en trygg och säker vård med personal som kan ta hand om dem, och att de inte vårdas på överbeläggningplats eller i korridor. Och att personalen får rimlig lön och anständiga arbetsvillkor. Vill eller kan man inte finansiera vården tillräckligt med skatter så får man prioritera på något sätt. Det är varken roligt eller lätt att prioritera bort vård, men metoden att strypa finansieringen och kalla besparingar för effektiviseringar har nått vägs ände. Det fungerar helt enkelt inte.

Att säga åt ett sjukhus med 103-105 procents beläggning att producera mer som en duktig fabrik går inte. Inte heller att för alltid hålla nere lönerna för stora kvinnodominerade yrkesgrupper när SKR skrivit avtal med regeringen om att främja jämställdheten.

Sjukvården behöver finansieras för att fungera väl. Inför en välfärdsskatt som Vänsterpartiet föreslagit i sin höstbudget.

Cecilia Viklund
Ledamot (V) Regionfullmäktige
och sjuksköterska på Akademiska barnsjukhuset

Skriv en kommentar