Okategoriserade

Och vägen var mycket lång…

Ibland känns det som om allt krattande med orden är poänglöst rafsande efter vind. Intet är nytt, att de de statliga direktörerna tagit inspiration av de förtroliga ryggdunkargängen i Wallenbergsfären, visste man väl redan.
Att näringslivets direktörer funnit den ena påhittiga arrangemanget efter den andra för utöka avtal och pensioner, är redan gammalt. I USA är det en tradition med gamla anor, allt näringslivet finner där brukar etablera sig här med. Att israeler och palestinier har en omöjlig väg fram till fred är också känt. Utsugning och förtryck varje dag, de rika kämpar för att bli ännu rikare och allt exploateras till och förbi hållbarhetens gräns. Mänsklighetens alla tillkortakommanden blir evigt samma scener sedan historiens begynnelse. Inte ens nazismen dog ut med Hitler, utan hjärndöda skymningsvarelser rumsterar fortfarande omkring i apgäng och hotar människor till liv och lem. Nä, stryk det, aporna har inte gjort något ont… Kan man få känna viss leda över sakernas tillstånd?
I veckan kunde Vänsterpartisterna i riksdagen redovisa ett antal förbättringar ändå, de äldre ska få tio nya miljarder, nya bra klimatmål ska antas. Bra, men samtidigt kan man också konstatera att många barn och unga far illa att människohandlarna i Tyskland vädrar nya affärsmöjligheter med tillresande fotbollsfans. Ska man ständigt ta allting relativt? Relativt världen i övrigt är norden fortfarande en lycklig liten vrå. Vår samhällsordning och standard borgar för det. Tänk om arbetarrörelsen segrar och erfarenheter kunde exporteras? Att samhällen kan utvecklas via samtal och förhandlingar, via ömsesidig respekt och tillit? Att en byråkrati kan arbeta utan korruption och med verksamheten som mål. Att man måste ha öppenhet och kontrollmöjligheter för att inte makten ska låsa in sig och syssla med sin egen vinning. Allt detta och ett antal saker till tror jag nödvändiga fundament för att ens ha grundstenen till ett samhälle, som kan utvecklas förbi dagens kortsiktiga tillstånd. Den framtiden kan varje människa bli bärare av, vi väntar på ditt bidrag.

Seppo Laine

Skriv en kommentar