Okategoriserade

Treklangen i Gottsunda

I veckan var det precis ett år sedan vi föräldrar på Treklangens skola i Gottsunda fick information om att skolan var sjuk och behövde utrymmas. Under mötet den 28 november 2004 slog skolcheferna också fast att elevantalet kommer att gå ner i Uppsalas skolor de kommande åren. Därför avsåg man att verka för en nedläggning av skolan. Samma dag som informationen gick ut, så for de första flyttbussarna med grejer från skolan. Som ett blixtnedslag började Treklangens föräldrar få klart för sig att Gottsunda skulle stå utan kommunal låg-och mellanstadieskola. Inom 1,5 månad var skolan utrymd, en personalgrupp på 40 personer splittrad och utspridd för vinden och föräldrar till ett par hundra barn paralyserade av den nya situationen. Skulle något sådant kunnat ske i ett mer välmående villaområde i Uppsala? Knappast
Men historien tog inte slut med det. Vi blev ett gäng föräldrar som hann sätta oss emot. Jag fick den stora upplevelsen att få vara med om ett riktigt spontant föräldraruppror och civilmotstånd. Vi var kanske inte många – de flesta hann inte fatta vad som hände – men vi hann få känna hur stark solidariteten och kampviljan kan vara mellan helt vanliga människor utan varken bra positioner i samhället eller inkomster.

Vår kamp blev som starkast när vi höll våra barn från den anvisade evakueringsskolan och istället ordnade barnens undervisning själva under några veckor. Och vår kamp fick resultat. För sanningen var den att chefstjänstemännen i skolan hade gått långt före de beslutande politikerna i Barn – och Ungdomsnämnden. Alla trodde nog att saken var förlorad, då nämnden till slut, när sommarlovet börjat, meddelade att skolan skulle renoveras och användas igen. Vår föräldrakamp hade gett resultat. På något sätt var vi många som åter kunde börja tro på det politiska systemet. Självklart hjälpte det att vi genom mig och någon till, hade direktkontakt med de politiska partierna i nämnden. Själv känner jag mig stolt över att mitt Vänsterparti, blev en drivande kraft för att få nämnden att gå emot tjänstemännens förslag på nedläggning. Men utan de alldeles vanliga föräldrarnas kamp, så hade inte den politiska viljan hunnit med att styra saken på ett rättvist sätt.

Nu hör det till saken att jag själv dessutom jobbade på Treklangens skola, men eftersom cheferna inom grundskoleledningen så envist verkat för att skolan skulle stängas, så blev också renoveringsarbetena kraftigt försenade. Därför är Treklangen under detta läsår stängt och själv har jag blivit ”förvisad” till ”exilarbete” i en annan del av kommunen. Jag trivs bra på min nya arbetsplats, men längtar ändå tillbaka till att arbeta i Gottsunda och på Treklangen.
I kväll fick jag så en påminnelse om varför jag har anledning att längta tillbaka.

Jag var och såg min dotter och ett femtital andra Gottsundaungar spela teater på julavslutning i Gottsunda Dans – och Teater. Och här i Uppsala, av många sett som Sveriges andliga och intellektuella huvudstad, är Gottsundateatern ett starkt skinande ljus i ett annars nattsvart kulturellt mörker. I Uppsala har en fattig förälder knappast chansen att ge sitt barn en musikundervisning. Musikskolans undervisning kostar tusentals kronor om året. Men Gottsunda Dans- och Teater ger ungarna en chans att skaffa sig kulturella verktyg för bara en liten medlemsavgift. Och får man fortsätta med det så kommer snart Gottsunda att vara det starka kulturella ljuset i Uppsala. Gärna tillsammans med grannen Gottsundaskolan där Treklangen har hand om barnen upp till femmans klass.

Det finns ett bra liv att tillsammans kämpa för och det kan alla göra någon gång under sin levnad. Alla behöver inte göra det som medlemmar i Vänsterpartiet, men det är en klar fördel när Vänsterpartiet också finns som en garant för att politiken är till för de vanliga, de svaga och för oss som behöver varandra.
Lalla Andersson, ordförande V-Uppsala

Skriv en kommentar